5: Vår plats i tiden

Tillbaka i vår egen tid kan vi se tillbaka på resan med glada minnen. .Att få sitta på samma pläd som Homeros och höra hans verser genom sorlet av andra röster var verkligen en upplevelse för sig.

Men när vi sätter ner våra fötter på samma välkända jord igen kan vi ändå tänka oss att det är på samma jord och på samma himmel vi såg stjärnorna den kvällen. De känns mycket mindre som sagor nu, berättelserna om Homeros och hans runtresande berättelser. Att vi dessutom bidrog till att vår tid får uppleva hans tid genom de bevarade skrifter som finns – som inte hade blivit till utan pennan vi gav Homeros- känns underbart.

På resan lärde vi oss hur den antika moralen spelade stor roll i Homeros berättelse. Man skulle lära sig att tillbe gudarna och inte drabbas av hybris. Man ska göra sin plikt och inte skända sina föräldrars namn. Vi fick också höra och lära oss om hexamatern, den diktform Homeros och andra antika berättare använde.

Det som gör Homeros unik är att han inte alltid tillskrivs författarskapet av Illiaden och Odyssén. Berättelserna misstänks ha vandrat från mun till mun, och kastar in åhöraren rakt in i smeten av händelser.

-     En sak jag tänkte på när Homeros berättade var att han sa ” den mannamördande Hektor”. Man berättar vad som hänt eller vad som kommer hända genom att tillskriva personen en egenskap eller handling. Lovisa kollade på de andra och fortsatte:

-     Det tror jag är en återkommande sak, han skulle nog exempelvis sagt ”Den snabbfotade Akhilleus” eller ”den sköna Helena”. Det var vanligt att man använder stående epitet för att komma ihåg hur berättelsen fortsätter. Formuleringar som återkommer.

-     Några delar i texten tycker jag speciellt visar på det som är typiskt för antiken., sa Sara-Louise och fortsatte:

-     Bl.a. citatet ”Hektor lyfte genast av sig hjälmen och satte ned den på marken i all dess glans, tog sonen i famnen, kysste honom ömt och gungade honom på armen, i det bad han en bön till Zeus och övriga gudar: …”, det tycker jag visar på hur viktig och vanlig tron på gudarna var då. Även citatet ”Jag har fått lära mig att alltid kämpa i trojanernas främsta linje och värja min faders rykte såväl som mitt eget.” visar på att det också handlar mycket om plikten och ätten, att man gör sin plikt och värnar om familjens namn och rykte.

-    Ja, sa Lovisa, men det framgår också i ” och det må heta bland folk: ’ Han är mycket bättre än fadern!’ när han kommer från kriget med blodbestänkta troféer från en ovän han dräpt och gläder sin moder i hjärtat!”. Här visar Hektor att han vill att hans son ska värna om familjens namn, göra familjen stolt. Men det är ju lite kusligt också, att de ser det som ett gott ting och något att vara stolt över, när sonen kommer hem och ha dräpt någon! Det kan väl också tänkas vara gammalmodigt.

-     Jag undrade lite själv hur jag värderar saker och ting och hur vi tänker på vår tidsålder. Vi är ju mer sekulariserade i vår tid. Många har ifrågasatt om det verkligen finns gudar överhuvudtaget. Antikens litteratur verkar ha äran som en viktig del i människors värderingar, att värna om familjens namn. Idag så har familjen ett minde inflytande på de beslut som man fattar. Mina föräldrar hade inte ens något inflytande över vilket gymnasieprogram jag skulle gå! På antiken verkar det som att ens familjs rykte var mycket viktigare än deras hälsa och välmående som vi bryr oss mer om idag. Om någon hade varit i Hektors situation idag skulle en del välja att stanna, och ta hand om familjen istället för att gå ut i strid.

Med Antikens moraliska läxor kan vi nu förstå att det kanske inte var en så bra idé att försöka ta oss tillbaka till en tid vi redan passerat. Vi kom ju aldrig tillbaka för att rätta till våra betyg, och det är bara oss själva vi kan skylla för dem.

Skrivet gemensamt av

Sara-Louise, Harald och Lovisa

Korrekturläst gemensamt.

4: Litteraturens början

Dekatos var glad i hågen när han kom tillbaka med skålar dignande av frukt och bröd. En ung piga kom efter med en karaff vin och fem bägare.När Dekatos slog sig ned vid oss, såg jag en skymt av  den sista delen till tidsmaskinen. Den var fastknuten vid hans livrem med en tunn läderremsa. Dekatos berättade med hes röst att han var den som brukade berätta historier för resande och sina medarbetare. Han frågade oss om vi ville höra något ur hans repertoar. Jag berättade för honom att vi inte hade värst mycket tid, men att vi gärna hörde en kortare berättelse eller en del av en längre. Dekatos blev glatt överraskad över att vi ville höra hans verk, och började genast berätta en sammanfattning av ett av hans verk.

-     Berättelsen börjar i det att Troja varit belägrat i sju veckor. Trojas Prins Paris har agerat skiljedomare i ett gräl mellan tre gudinnor i Olympen om vem som är vackrast och lovas av Afrodite, mätningens segrare, att världens skönaste kvinna ska bli hans.  Denna är dock redan gift med Spartas härskare och efter det att Paris rövat bort sin sköna kvinna skickas en armé samlad från Greklands alla hörn för att skipa rättvisa. I denna strid stiger Hektor in som Trojas skickligaste krigare.  I sin motvilja att strida för den fräcke Agamemnon i Spartas ledning lånar halvguden Akhilleus ut sin välkända rustning till sin bäste vän, Patroklos.  I tron att det är Akilles han dräper, dräper Hektor istället Patroklos och Akhilleus blir ursinnig efter sin bäste väns död.  Akhilleus stiger in i striden och dräper Hektor efter en utdragen kraftmätning av ett slag som ingen tidigare sett.  Efter Hektors död sörjer än Akhilleus sin väns död och kan inte förlåta Hektor, trots att denne givit sitt liv.  Akhilleus skändar Hektor genom att dra liket efter sin stridvagn varv efter varv runt Patroklos grav.

Hektors fader, trojanernas konung, vill friköpa sin sons lik och den store krigaren Akhilleus förändras oväntat. Akhilleus ger den sörjande konungen sin sons lik med sig hem och berättelsen slutar i Hektors begravning i Troja.

Under hela kriget har såklart gudarna sina näsor i spelet, hejar på sina favoriter och ingriper direkt i striderna.

 Grekland under Antiken

Det här var en berättelse som jag kände igen. Kanske var det för den succéfilm som skapats under 2000-talet, eller för alla de gånger svensklärare berättat om den. Det här var Illiaden  ett verk av Homeros. Den smutsiga man med hes röst och kisande ögon(som nästan gick i kors av onykterhet) var den omtalade Homeros. Skulle vi nu få ta del av en av de melodier som för alltid hade förlorats i vår egen tid?  Det här var något varje litteraturkännare bara kunde drömma om, att självaste Homeros skulle sitta så här framför dem och framföra en av sina rapsoder. Homeros är den som ska bli känd för att ha skrivit de flesta i vår tid bevarade verken från det Antika Grekland. Han är också den som ska skriva ner de äldsta europeiska litterära verken, Illiaden och Odyssén. Homeros tog upp ett enkelt stränginstrument och började hastigt sjunga sin rytmiska vers.

~

-         Efter vännen Patroklos död griper vreden åter Akhilleus, och han ansluter sig på nytt till den grekiska hären. Trojanernas främste krigare Hektor förstår att det är han som förväntas stoppa Akhilleus. Men innan han beger sig ut i det han anar blir hans sista strid, uppsöker han sin maka Andromakhe och deras lille son.

Henne mötte han nu, och med henne var amman som bar i famnen det intet anande barnet, den älskade sonen, Hektors son – så vacker som en strålande stjärna. Hektor gav honom namnet Skamandrios, medan de andra kallade honom Astýanax – Stadens Herre – då Hektor ensam var Ilions värn. Han såg med ett leende tyst på barnet. Andromakhe gick honom nära, tryckte hans hand och tog till orda, talade till sin make och sade:

”Hektor, ditt mod tar livet av mig! Du visar ju ingen misskund varken med ditt späda barn eller mig, som snart skall bli din änka. Snart skall argiverna ta ditt liv när de alla kastar sig över dig. Jag kunde lika gärna låta mig slukas av jorden om jag förlorar dig – ty för mig kommer ingen glädje att finnas om du har gått ditt öde till mötes, endast sorgen! Jag har ju varken far eller mor. (---) Bröder hade jag sju i huset. Alla gick en och samma dag till de dödas rike, samtliga dräpta av den snabbe Akhilleus, där de gick i vall med de vita fåren och korna. Och min mmor, som var drottning i det skuggiga Plakos, förde han hit tillsammans med allt det övriga bytet. Henne gav han fri vilja mot en omätlig lösen, men i sin faders hus blev hon dräpt av Artemis’ pilar.

Hektor, du är för mig både fader, moder och bröder! Du är min härlige make! Förbarma dig. Stanna på muren! Gör inte honom faderlös eller mig till din änka!”

(---)

Hektor med den glänsande hjälmen svarade henne:

”Hustru, detta bekymrar ju också mig. Men jag skulle blygas förfärligt för Trojas män och kvinnor med långa mantlar, om som en feg jag höll mig borta från striden, vilket jag inte är hågad till heller. Jag har fått lära mig att alltid kämpa i trojanernas främsta linje och värja min faders rykte såväl som mitt eget.

Ändå vet jag väl en sak i själen och i hjärtat: en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller, Priamos själv och hans stad, den i lansstrid frejdade kungens. Men vad folket i Troja senare kommer att lida, det bekymrar mig inte – vare sig Hekabes öde eller kung Priamos’, eller mina många och ädla bröders, som skall falla under fiendens händer – lika mycket som ditt, när en bronsbepansrad akhajer leder dig gråtande bort och berövar dig frihetens dagar. Förd till Argos skall du gå vid en främmande vävstol eller hämta vatten från Hypereías källa eller Messéis’, mycket emot din vilja, men tvungen. Då skall man säga när man ser dig fällande tårar: ’Hon var Hektors hustru – hans, som var bland de främsta av trojanernas kämpar i striden vid Ilions murar.’ Så skall man säga, och orden skall förnya din smärta, saknaden efter din man, som avvärjde träldomens dagar. Måtte jag unnas att dö och må jorden dölja mig innan jag kan öra ditt skrik då du blir bortförd som fånge!’

När han talat sträckte sig den lysande Hektor efter sin son, som skrek och kröp ihop i sin ammas famn, förfärad vid faderns anblick, skrämd av den blanka bronsen och av den väldiga tagelbusken på hjälmen när han såg den vaja hotfullt övert på kammen – vilket lockade fram ett leende hos hans föräldrar.

Hektor lyfte genast av sig hjälmen och satte med den på marken i all dess glans, tog sonen i famnen, kysste honom ömt och gungade honom på armen, i det han bad en bön till Zeus och övriga gudar:

”Zeus och ni andra gudar! Giv denne min son må lysa genom sitt mod och sin styrka så som jag själv bland troerna, att han må härska med mak som Ilions konung, och det må heta bland folk: ’ Han är mycket bättre än fadern!’ när han kommer från kriget med blodbestänkta troféer från en ovän han dräpt och gläder sin moder i hjärtat!”

Sa han, och lade sonen i sin älskade hustrus armar. Moderna slöt sitt barn till den doftande barmen, leende genom tårar. Han såg det, och gripen av ömkan räckte han ut sin hand och smekte henne och sade:

”Älskade vän, var inte så in i själen bedrövad! Ingen kommer att sända mig i förtid till Hades. Men jag menar att ingen mänska kan undfly sitt öde när han nu kommit till världen, vare han feg eller tapper. Gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor, åt din vävstol och slända, och sätt dina tjänande kvinnor till deras värv! Vi får låta kriget bli karlarnas göra, alla deras som föddes i Troja- och mitt framför andra!”

          Sade Hektor och satte hjälmen med buske av tagel på sitt huvud. Hans hustru styrde stegen mot hemmet under strömmande tårar och såg sig ofta tillbaka. Snart var hon framme vid den mannamördande Hektors väl inrättade boning. Hon mötte därinne en hop av tjänstekvinnor och rörde dem alla till klagan och tårar-fastän Hektor levde begrät de honom där hemma – Ingen vågade tro att han skulle komma tillbaka ännu en gång från kriget och undgå akhajernas händer.

~

Sara-Louise tittade förundrat på Homeros. Hon hade nog precis som jag, förstått att det var Homeros hon satt bredvid. Hon frågade lite blygt:

-          Är de här berättelserna nedskrivna, eller hur gör du för att komma ihåg dem så bra?

-          Berättelser är skrivna på hexameter vilket innebär att de är skrivna på en diktform som bygger på ett versmått. Varje rad i en text som är skriven på hexameter består av sex stycken så kallade daktyler eller trokéer, de kan komma i olika ordning men den femte takten ska alltid vara en daktyl och den sjätte en troké. En daktyl är en trestavig versfot medan en troké är en tvåstavig versfot och båda har betoningen på första stavelsen. Ett exempel på en daktyl är alltså jägare och ett exempel på en troké är bonde. Hexametrar är sextaktiga med en fallande takt och även stikiska, vilket innebär att deras strofindelning inte är regelbunden.

Att de är skrivna med hexameter gör berättelserna lättare att komma ihåg eftersom man kan lära sig den takt eller det mönster som en viss berättelse har. Ännu lättare blir det om det följer en viss takt.

-          Vad vill du att folk ska lära sig? Frågar Harald nyfiket.

-  Man lär sig att inte utmana gudarna, de är starka. Man ska inte ha hybris.

- Vad är hybris?- Övermod, storhetsvansinne. De som har det råkar illa ut.

-          Vad gör att du har intresset att lära dig allt – varför berättar du historierna? Undrade Sara-Louise.

- Jag tycker att folk borde få veta mer om vår historia, på ett mer spännande sätt. Både barn och vuxna tycker om det.

- Är det allt?

- Jag får mat och oftast något starkt att dricka, det hjälper mig att fortsätta.

Det blev tyst en stund, och Harald tittade upp i taket.

När jag hörde Homeros berätta den här texten för oss tänkte jag att språket såklart var mycket mer ålderdomligt och annorlunda jämfört med det språk som vi skulle använda i modern tid. Texten är också väldigt tidstypisk om man tänker på det som vi lärt oss om antiken från skolan, bl.a. att plikten, ätten, äran, namnet och den rättmätige konungen var väldigt viktigt för personer som levde under antiken. Mycket av det stämmer ju in på den här texten, tänkte jag, när de t.ex. ber böner till guden Zeus och de andra gudarna. Det handlar mycket om gudstron, att man skulle kriga för gudarna, och även om plikten.

Jag tänkte också att något annat som gör den här texten väldigt typisk för antiken är att den är skriven på hexameter som säkert många andra under den här tiden också gjorde, och just att den har berättats muntligt under en lång tid. Ytterligare något som jag kom att tänka på när Homeros berättade den här berättelsen var att det var mycket detaljrikt. Han berättade om nästan allting, om vad som kommer att hända och om vad som redan hänt. Med hjälp av de kunskaper jag redan hade om Homeros antog jag att detta måste vara ganska typiskt för hans berättarstil.

Homeros kollar på Sara-Louise och frågar vad som glänste i hennes vänstra ficka. Hon tar fram den och säger att det är en penna och att den kan rita ut figurer. Man kan använda den till att bevara berättelser genom sammanlänkade figurer.

- Hur? frågar Homeros. Lovisa tar pennan och drar ett sträck på filten. Homeros skriker till av häpnad och undrade om han kunde få den.

- Om vi får den delen du har fastknuten runt livet och om vi får maten som vi ätit, sa jag, och kollade på delen som hängde i livremmen. Lovisa Sträckte på armen och riktade pennan mot Homeros. Homeros tog den, Sara-Louise knöt upp remmen som höll fast delen.. Vi reste oss upp och tackade för allt och gick mot dörren. När vi öppnade den såg man stjärnorna lysa. Det hade tydligen hunnit bli mörkt. Vi gick försiktigt ut i mörkret mot vår hemresa.

http://www.ungafakta.se/kunskapsbanken/grekisk-mytologi/material/Grekisk%20mytologi,%20Mat%20under%20antiken.pdf 2014-05-07
Bok om hexameter: Människans texter, Språket av Sjöstedt och Jeppsson, 2011

 Litteraturen – epoker och diktare, s.10-11 av U. Jansson och M. Levander,  1989

”Hektor och Andromakhe” Litteraturen antropologi 1 av U. Jansson och M. Levander1990 s. 8-10.

3: Dekatos

Den första delen såg jag när vi kom fram till marknaden i staden på ön. Det var en liten stad med inte så mycket folk som levde där men ändå såg jag några slavar. Det flesta männen gick klädda i korta och ljusa tunikor medan kvinnorna bar en längre tunika. Men ett litet antal människor hade på sig togor, och ett ännu mindre antal hade lite purpur-färg på sina kläder. Jag tänkte att de då måste vara de allra mest betydelsefulla personerna i staden. På fötterna gick alla klädda i sandaler och vi stack därför ut mycket i våra annorlunda och moderna kläder.

Som alla städer under antiken var infrastrukturen välutvecklad och arkitekturen var mycket vacker och speciell med tempel och en amfiteater, men ändå ganska enkel. De flesta byggnaderna var enkla, ljusa och låg ganska tätt intill varandra. Mitt i staden fanns marknaden eller den lilla handelsplatsen där alla kunde sälja sina hantverk eller byta till sig nya varor. Där såg jag alltså en av delarna som hade försvunnit när vår tidsmaskin blev plundrad efter kraschen och den lyckades vi byta till oss. Det var en vacker omgivning. Där uppe på berget kunde jag dessutom se ända ner till hamnarna.

En stund senare delade jag, Lovisa, Harald och Sara-Louise upp oss för att snabbare kunna hitta den sista delen. När jag hade vandrat omkring lite längs gatorna i hopp om att få syn på den eller lite mat fick jag syn på en svingård med ett värdshus där det såg ut att finnas ganska god mat. Ungefär samtidigt kom Lovisa, Harald och Sara-Louise som hade tröttnat på att leta efter delarna och bara vill hitta något att äta, fram till mig. Vi bestämde oss för att gå in på värdshuset för att se om vi kunde få någon mat där. När vi kom in dit luktade det härligt av mat och vi lade genast märke till en dräng som halvlåg på marken ganska nära oss och sjöng lite för sig själv. Han verkade vara full och såg ganska ovårdad ut med tovigt svart skägg och lite lockigt, tovigt svart hår. Han kisade mot oss och var också klädd i den typiska korta tunikan som alla på den tiden bar ovanför det tunna höftskynket som fungerar som underkläder.  Det var mycket folk där, de låg på kuddar och ullplädar på golvet och åt av mat som stod uppdukade på långa bord. Vi fick bara plats hos den fulla drängen så vi slog oss ner där och märkte att han var halvblind. Det var lite svårt att uppfatta vad det var han sa, men han berättade att han har förlorat det ena ögat i ett slagsmål och att han arbetar där på svingården tillsammans med några andra slavar men att han var en fri man som själv valde att arbeta där. Han hade en mycket hes röst och han berättade att hans namn var Dekatos. Vi frågade Dekatos om det fanns mat att få på värdshuset, och han reste sig på ostadiga ben och lämnade bordet.

 Skrivet av Sara-Louise

Korrekturläst av Lovisa

Källor:

[www] nationalencyklopedin om forntiden och antiken http://www.ne.se/stad/historik/forntiden-och-antiken 2014-04-01

[www] wikipedia om romerska klädnader  http://sv.wikipedia.org/wiki/Romersk_kl%C3%A4dedr%C3%A4kt 2014-04-02

Eyvind Johnson. (1932) "Natten är här." Taget ur samlingsbok av U. Jansson & M. Levander. (1991) ”Litteraturen antologi 2” .första upplagan. Almqvist & Wiksell förlag

2: Bortkomna

I förra inlägget berättade jag hur jag, Sara-Louise, Harald och Lovisa reste tillbaka i tiden för att rätta till våra resultat från tentaveckan. Tidsretardern lossnade och vi misslyckades med att stanna och vid kraschen blev vi medvetslösa.

Jag öppnade långsamt ögonen. De andra låg fortfarande huller om buller i det lilla utrymmet som utgjorde kabinen. Långsamt började de röra på sig och efter ungefär en kvart var alla på benen, om än ostadiga. Vi hade vaknat upp i en härjad och nästan tom tidsmaskin. Många av de saker som vi tagit med oss var borta. Harald kikade försiktigt på instrumenten.

-         Vi har åkt tillbaka 2700år… sade han osäkert… och antagligen har vi förflyttat oss också, eftersom det är extremt varmt ute, typ 40^oC!

Medan de andra pratade om vart vi kunde vara skyndade jag mig snabbt till utsläppet för att kika hur det såg ut utanför. Marken var torr, vegetationen var låg och väldoftande. Vi hade landat i en backe som sluttade ner mot en stenlagd, smal väg. Runtomkring fanns många kullar eller berg, många täckta med samma vegetation. Ett av bergen var däremot väldigt tätt bebyggt med vackert men enkelt byggda hus. Mellan dessa gick samma typ av väg som fanns här vid oss, bortsett från att det också fanns väldigt många trappsteg på berget. Bortanför detta, fanns det salta havet, vilket man också kunde känna doften av. Jag tog mig tillbaka till de andra.

-          Det finns hus där borta. Kanske kan vi gå dit och skaffa mat, jag är utsvulten, sa jag och i samma ögonblick gav min mage ifrån sig ett ihåligt klagande.

-           Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att jag håller med, jag är jättehungrig, sa Sara-Louise. Det känns som om vi varit väck ett tag.

Haralds ansikte lyste upp

-          Först måste vi se vad som är fel med tidsmaskinen, så att vi kan komma hem. Jag tror att det har varit folk här och plundrat, annars hade inte all mat och de andra sakerna vi hade med oss försvunnit inifrån kabinen.

Vi gled ut genom utsläppet och Harald lutade sig in genom ett hål som skrapats upp på sidan av maskinen. Han kollade också på delar som låg på marken runt omkring och passade in dem i mekanismen.

-          Två delar saknas! Tidretardern är borta, en lång, smal sak. Dessutom är en klotformad del borta, vet inte riktigt vad den gör. Harald såg ursäktande ut, men det var tur för oss att han var teknisk, annars hade vi aldrig kunnat klura ut vad som saknades.

Vi kom överrens om att ta oss in till staden på berget den kortaste vägen, vilket var en ganska lång promenad genom knähög vegetation. På vägen pratade vi om vad för mat vi helst hade ätit, många önskemål var såklart omöjliga att tillfredsställa, eftersom vi befann oss i Antiken, men det gjorde oss i alla fall på gott humör. När vi närmade oss staden nerifrån bergets fot hörde vi höga röster och kände härliga dofter från mat och lite mindre härliga dofter från boskap. Längs med den stenlagda vägen, lite högre upp, stod folk med hantverk, mat och andra saker som de försökte sälja.  Många stirrade på oss, antagligen på grund av våra kläder.  Alla runt omkring oss bar höftskynken eller vävda långbyxor och ulltunikor, alla i neutral färg. Man kan förstå att vi, som kommer i färgglada kläder och jeans i stretchmaterial, måste se väldigt underliga ut i deras ögon.

-          Första prio är maskindelar. Sedan kan vi leta efter mat, ropade Harald över sorlet och spanade ut över människornas marknadsstånd.  

Det tog ett tag för oss att gå igenom marknaden, men vi lyckades i alla fall hitta en av delarna. Det var den klotformade delen, som hade en metallisk glans.  Gubben som sålde den var väldigt stolt över att ha en så fin vara, som han hävdade att han hade gjort för hand. Harald blev tvungen att byta bort sin t-shirt med ”Rolling Stones”-tryck för att få tillbaka den. Det gillade han inte.

   
Skrivet av Lovisa
Korrekturläst av Sara-Louise