4: Litteraturens början

Dekatos var glad i hågen när han kom tillbaka med skålar dignande av frukt och bröd. En ung piga kom efter med en karaff vin och fem bägare.När Dekatos slog sig ned vid oss, såg jag en skymt av  den sista delen till tidsmaskinen. Den var fastknuten vid hans livrem med en tunn läderremsa. Dekatos berättade med hes röst att han var den som brukade berätta historier för resande och sina medarbetare. Han frågade oss om vi ville höra något ur hans repertoar. Jag berättade för honom att vi inte hade värst mycket tid, men att vi gärna hörde en kortare berättelse eller en del av en längre. Dekatos blev glatt överraskad över att vi ville höra hans verk, och började genast berätta en sammanfattning av ett av hans verk.

-     Berättelsen börjar i det att Troja varit belägrat i sju veckor. Trojas Prins Paris har agerat skiljedomare i ett gräl mellan tre gudinnor i Olympen om vem som är vackrast och lovas av Afrodite, mätningens segrare, att världens skönaste kvinna ska bli hans.  Denna är dock redan gift med Spartas härskare och efter det att Paris rövat bort sin sköna kvinna skickas en armé samlad från Greklands alla hörn för att skipa rättvisa. I denna strid stiger Hektor in som Trojas skickligaste krigare.  I sin motvilja att strida för den fräcke Agamemnon i Spartas ledning lånar halvguden Akhilleus ut sin välkända rustning till sin bäste vän, Patroklos.  I tron att det är Akilles han dräper, dräper Hektor istället Patroklos och Akhilleus blir ursinnig efter sin bäste väns död.  Akhilleus stiger in i striden och dräper Hektor efter en utdragen kraftmätning av ett slag som ingen tidigare sett.  Efter Hektors död sörjer än Akhilleus sin väns död och kan inte förlåta Hektor, trots att denne givit sitt liv.  Akhilleus skändar Hektor genom att dra liket efter sin stridvagn varv efter varv runt Patroklos grav.

Hektors fader, trojanernas konung, vill friköpa sin sons lik och den store krigaren Akhilleus förändras oväntat. Akhilleus ger den sörjande konungen sin sons lik med sig hem och berättelsen slutar i Hektors begravning i Troja.

Under hela kriget har såklart gudarna sina näsor i spelet, hejar på sina favoriter och ingriper direkt i striderna.

 Grekland under Antiken

Det här var en berättelse som jag kände igen. Kanske var det för den succéfilm som skapats under 2000-talet, eller för alla de gånger svensklärare berättat om den. Det här var Illiaden  ett verk av Homeros. Den smutsiga man med hes röst och kisande ögon(som nästan gick i kors av onykterhet) var den omtalade Homeros. Skulle vi nu få ta del av en av de melodier som för alltid hade förlorats i vår egen tid?  Det här var något varje litteraturkännare bara kunde drömma om, att självaste Homeros skulle sitta så här framför dem och framföra en av sina rapsoder. Homeros är den som ska bli känd för att ha skrivit de flesta i vår tid bevarade verken från det Antika Grekland. Han är också den som ska skriva ner de äldsta europeiska litterära verken, Illiaden och Odyssén. Homeros tog upp ett enkelt stränginstrument och började hastigt sjunga sin rytmiska vers.

~

-         Efter vännen Patroklos död griper vreden åter Akhilleus, och han ansluter sig på nytt till den grekiska hären. Trojanernas främste krigare Hektor förstår att det är han som förväntas stoppa Akhilleus. Men innan han beger sig ut i det han anar blir hans sista strid, uppsöker han sin maka Andromakhe och deras lille son.

Henne mötte han nu, och med henne var amman som bar i famnen det intet anande barnet, den älskade sonen, Hektors son – så vacker som en strålande stjärna. Hektor gav honom namnet Skamandrios, medan de andra kallade honom Astýanax – Stadens Herre – då Hektor ensam var Ilions värn. Han såg med ett leende tyst på barnet. Andromakhe gick honom nära, tryckte hans hand och tog till orda, talade till sin make och sade:

”Hektor, ditt mod tar livet av mig! Du visar ju ingen misskund varken med ditt späda barn eller mig, som snart skall bli din änka. Snart skall argiverna ta ditt liv när de alla kastar sig över dig. Jag kunde lika gärna låta mig slukas av jorden om jag förlorar dig – ty för mig kommer ingen glädje att finnas om du har gått ditt öde till mötes, endast sorgen! Jag har ju varken far eller mor. (---) Bröder hade jag sju i huset. Alla gick en och samma dag till de dödas rike, samtliga dräpta av den snabbe Akhilleus, där de gick i vall med de vita fåren och korna. Och min mmor, som var drottning i det skuggiga Plakos, förde han hit tillsammans med allt det övriga bytet. Henne gav han fri vilja mot en omätlig lösen, men i sin faders hus blev hon dräpt av Artemis’ pilar.

Hektor, du är för mig både fader, moder och bröder! Du är min härlige make! Förbarma dig. Stanna på muren! Gör inte honom faderlös eller mig till din änka!”

(---)

Hektor med den glänsande hjälmen svarade henne:

”Hustru, detta bekymrar ju också mig. Men jag skulle blygas förfärligt för Trojas män och kvinnor med långa mantlar, om som en feg jag höll mig borta från striden, vilket jag inte är hågad till heller. Jag har fått lära mig att alltid kämpa i trojanernas främsta linje och värja min faders rykte såväl som mitt eget.

Ändå vet jag väl en sak i själen och i hjärtat: en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller, Priamos själv och hans stad, den i lansstrid frejdade kungens. Men vad folket i Troja senare kommer att lida, det bekymrar mig inte – vare sig Hekabes öde eller kung Priamos’, eller mina många och ädla bröders, som skall falla under fiendens händer – lika mycket som ditt, när en bronsbepansrad akhajer leder dig gråtande bort och berövar dig frihetens dagar. Förd till Argos skall du gå vid en främmande vävstol eller hämta vatten från Hypereías källa eller Messéis’, mycket emot din vilja, men tvungen. Då skall man säga när man ser dig fällande tårar: ’Hon var Hektors hustru – hans, som var bland de främsta av trojanernas kämpar i striden vid Ilions murar.’ Så skall man säga, och orden skall förnya din smärta, saknaden efter din man, som avvärjde träldomens dagar. Måtte jag unnas att dö och må jorden dölja mig innan jag kan öra ditt skrik då du blir bortförd som fånge!’

När han talat sträckte sig den lysande Hektor efter sin son, som skrek och kröp ihop i sin ammas famn, förfärad vid faderns anblick, skrämd av den blanka bronsen och av den väldiga tagelbusken på hjälmen när han såg den vaja hotfullt övert på kammen – vilket lockade fram ett leende hos hans föräldrar.

Hektor lyfte genast av sig hjälmen och satte med den på marken i all dess glans, tog sonen i famnen, kysste honom ömt och gungade honom på armen, i det han bad en bön till Zeus och övriga gudar:

”Zeus och ni andra gudar! Giv denne min son må lysa genom sitt mod och sin styrka så som jag själv bland troerna, att han må härska med mak som Ilions konung, och det må heta bland folk: ’ Han är mycket bättre än fadern!’ när han kommer från kriget med blodbestänkta troféer från en ovän han dräpt och gläder sin moder i hjärtat!”

Sa han, och lade sonen i sin älskade hustrus armar. Moderna slöt sitt barn till den doftande barmen, leende genom tårar. Han såg det, och gripen av ömkan räckte han ut sin hand och smekte henne och sade:

”Älskade vän, var inte så in i själen bedrövad! Ingen kommer att sända mig i förtid till Hades. Men jag menar att ingen mänska kan undfly sitt öde när han nu kommit till världen, vare han feg eller tapper. Gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor, åt din vävstol och slända, och sätt dina tjänande kvinnor till deras värv! Vi får låta kriget bli karlarnas göra, alla deras som föddes i Troja- och mitt framför andra!”

          Sade Hektor och satte hjälmen med buske av tagel på sitt huvud. Hans hustru styrde stegen mot hemmet under strömmande tårar och såg sig ofta tillbaka. Snart var hon framme vid den mannamördande Hektors väl inrättade boning. Hon mötte därinne en hop av tjänstekvinnor och rörde dem alla till klagan och tårar-fastän Hektor levde begrät de honom där hemma – Ingen vågade tro att han skulle komma tillbaka ännu en gång från kriget och undgå akhajernas händer.

~

Sara-Louise tittade förundrat på Homeros. Hon hade nog precis som jag, förstått att det var Homeros hon satt bredvid. Hon frågade lite blygt:

-          Är de här berättelserna nedskrivna, eller hur gör du för att komma ihåg dem så bra?

-          Berättelser är skrivna på hexameter vilket innebär att de är skrivna på en diktform som bygger på ett versmått. Varje rad i en text som är skriven på hexameter består av sex stycken så kallade daktyler eller trokéer, de kan komma i olika ordning men den femte takten ska alltid vara en daktyl och den sjätte en troké. En daktyl är en trestavig versfot medan en troké är en tvåstavig versfot och båda har betoningen på första stavelsen. Ett exempel på en daktyl är alltså jägare och ett exempel på en troké är bonde. Hexametrar är sextaktiga med en fallande takt och även stikiska, vilket innebär att deras strofindelning inte är regelbunden.

Att de är skrivna med hexameter gör berättelserna lättare att komma ihåg eftersom man kan lära sig den takt eller det mönster som en viss berättelse har. Ännu lättare blir det om det följer en viss takt.

-          Vad vill du att folk ska lära sig? Frågar Harald nyfiket.

-  Man lär sig att inte utmana gudarna, de är starka. Man ska inte ha hybris.

- Vad är hybris?- Övermod, storhetsvansinne. De som har det råkar illa ut.

-          Vad gör att du har intresset att lära dig allt – varför berättar du historierna? Undrade Sara-Louise.

- Jag tycker att folk borde få veta mer om vår historia, på ett mer spännande sätt. Både barn och vuxna tycker om det.

- Är det allt?

- Jag får mat och oftast något starkt att dricka, det hjälper mig att fortsätta.

Det blev tyst en stund, och Harald tittade upp i taket.

När jag hörde Homeros berätta den här texten för oss tänkte jag att språket såklart var mycket mer ålderdomligt och annorlunda jämfört med det språk som vi skulle använda i modern tid. Texten är också väldigt tidstypisk om man tänker på det som vi lärt oss om antiken från skolan, bl.a. att plikten, ätten, äran, namnet och den rättmätige konungen var väldigt viktigt för personer som levde under antiken. Mycket av det stämmer ju in på den här texten, tänkte jag, när de t.ex. ber böner till guden Zeus och de andra gudarna. Det handlar mycket om gudstron, att man skulle kriga för gudarna, och även om plikten.

Jag tänkte också att något annat som gör den här texten väldigt typisk för antiken är att den är skriven på hexameter som säkert många andra under den här tiden också gjorde, och just att den har berättats muntligt under en lång tid. Ytterligare något som jag kom att tänka på när Homeros berättade den här berättelsen var att det var mycket detaljrikt. Han berättade om nästan allting, om vad som kommer att hända och om vad som redan hänt. Med hjälp av de kunskaper jag redan hade om Homeros antog jag att detta måste vara ganska typiskt för hans berättarstil.

Homeros kollar på Sara-Louise och frågar vad som glänste i hennes vänstra ficka. Hon tar fram den och säger att det är en penna och att den kan rita ut figurer. Man kan använda den till att bevara berättelser genom sammanlänkade figurer.

- Hur? frågar Homeros. Lovisa tar pennan och drar ett sträck på filten. Homeros skriker till av häpnad och undrade om han kunde få den.

- Om vi får den delen du har fastknuten runt livet och om vi får maten som vi ätit, sa jag, och kollade på delen som hängde i livremmen. Lovisa Sträckte på armen och riktade pennan mot Homeros. Homeros tog den, Sara-Louise knöt upp remmen som höll fast delen.. Vi reste oss upp och tackade för allt och gick mot dörren. När vi öppnade den såg man stjärnorna lysa. Det hade tydligen hunnit bli mörkt. Vi gick försiktigt ut i mörkret mot vår hemresa.

http://www.ungafakta.se/kunskapsbanken/grekisk-mytologi/material/Grekisk%20mytologi,%20Mat%20under%20antiken.pdf 2014-05-07
Bok om hexameter: Människans texter, Språket av Sjöstedt och Jeppsson, 2011

 Litteraturen – epoker och diktare, s.10-11 av U. Jansson och M. Levander,  1989

”Hektor och Andromakhe” Litteraturen antropologi 1 av U. Jansson och M. Levander1990 s. 8-10.